shit tro hur man ska skriva på för något vis här då.

Alltså jag har väl egentligen aldrig haft någon "kärlek" innan.
När jag var liten var det en kille som var jättekär i mig och det kan jag väl inte liksom kalla som något "förhållande" men vi hängde ihop och det var väl när jag gick i 4-5:te klass kanske. vad vet jag.
Efter det har jag två väldigt struliga förhållanden. ett av dem var lite våldsamt. och vilket kanske har gett lite spår idag. Jag vill inte säga att jag är rädd för att bli slagen, men har kanske svårt för att lita på folk.
Men de två väldigt bråka killar, jag kan inte begripa hur ung och dum man var på den tiden..

Men sen när jag träffade ola faktiskt så har jag känt mig kär på riktigt och detta säger jag inte "bara för" att utan det är verkligen så.
när vi vart tillsammans visste jag inte riktigt vart jag hade mina fötter på jorden, kom från en väldigt jobbigt förhållande och Ola fick mig att känna mig som en prinsessa.
Istället för att vara en trasdocka man som slängde hit och dit så fick jag stå i centrum, jag var älskad och jag älskade verkligen honom från första stund!
Jag har många minnen från när vi träffades i början och när jag sitter och tänker på dem så är det nästan som att man fårr pirr i magen igen, och det måste väl ändå vara kärlek på riktigt!

Jag har jämt varit den där "pojkflickan" och inte haft så många seriösa förhållanden men man växer med tiden och man lär sig av allt dumt man gör, till slut blir allt bra.

och jag ska erkänna att jag vill aldrig att denna underbara saga ska ta slut.
man funderar mycket hur det kommer bli i framtiden och jag hoppas att det är vi som är framtiden..
vi har gått igenom mycket jobbiga och påfrestande saker men vi håller ihop och man jobbar på sitt förhållande hela tiden. man får ju inte sluta att tro på varandra.

Älskar dig♥